Den svenska tiden

Sverige förlorade sin ställning som stormakt samt de mest betydelsefulla östliga fästningarna under första hälften av 1700-talet i krigen mot Ryssland. Det ansågs nödvändigt att förstärka försvaret av Finland. År 1747 togs i riksdagen beslutet att bygga en centralfästning med flottbas i Helsingfors och en gränsfästning i Degerby framför Lovisa.

Följande år började fästningsarbetet i Helsingfors och på de närliggande Vargskärsholmarna, där dagens Sveaborg byggdes. År 1750 fick fästningen namnet Sveaborg, som på finska blev Viapori. Man började också snart bygga en torrdocka i fästningen för att tillverka krigsfartyg åt skärgårdsflottan.

Fallerade planer

Man blev tvungen att minska den omfattande fästningsplanen redan några år efter att byggarbetet inletts och resurserna koncentrerades på byggandet av sjöfästningen. Det aktiva byggandet av fästningen Sveaborg slutade drygt fyrtio år efter att arbetet hade inletts.

Fästningen blev aldrig helt färdig, även om arbetet enligt de preliminära planerna skulle vara färdigt inom fyra år. Pommerska kriget (1756–1763) avbröt byggandet av fästningen, men kriget sträckte sig inte till Sveaborg på 1700-talet. Sjöfästningen fungerade visserligen förtjänstfullt som flottbas i Gustav III:s krig (1788–1790), men verkliga strider utkämpades inte i området.

År 1808 belägrades Sveaborg av ryssarna under finska kriget. Efter en kort strid beslutade sig fästningens kommendant C. O. Cronstedt att kapitulera, men orsakerna till kapituleringen förblev ett mysterium. Den kapitulerade sjöfästningen besattes av ryssarna och en ny era började på Sveaborg.