En turistattraktion genom tiderna

År 1748, då man började bygga fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, var turisterna föga intresserade av Helsingfors. I den tidens reseskildringar presenterades Finland som en plats man måste ta sig igenom för att komma till Lappland eller Ryssland, men ryktet om Sveaborg spreds snabbt över Sveriges gränser. Tryckta bilder av de mäktiga murarna spreds över hela Europa. På 1800-talet nämndes fästningen Sveaborg redan i flera reseguider.

Efter kriget på 1900-talet började man utveckla turismtjänsterna på allvar, och nu på 2000-talet är sjöfästningen Sveaborg ett av de populäraste besöksmålen i Finland. Bakom rubrikerna nedan kan du läsa om vilken typ av turistattraktion fästningen har varit från början av 1700-talet.

Fästningsbygget Sveaborg inledde en era av välstånd i Helsingfors

Fästningen Sveaborg började byggas på de karga Vargskärsholmarna utanför Helsingfors år 1748. På den tiden var Helsingfors en mycket liten stad med ett anspråkslöst byggnadsbestånd. Staden var fördelaktigt belägen; man kunde färdas dit längs Kungsvägen, och också stadens hamn prisades.

Den lilla staden var gynnsamt belägen med tanke på turismen. Fästningsbygget blev inledningen till en ny era av välstånd i det lilla Helsingfors. Manufakturer, tegelbruk och sågar grundades i snabb takt i staden, och arbetskraft strömmade till Helsingfors från olika delar av riket.

Som turistattraktion väckte Helsingfors föga intresse. Servicenivån i Helsingfors var mycket anspråkslös, så många besökare övernattade i privata hem. Helsingfors var en trähusstad med några enstaka stenhus och ett tusental invånare. Det var inte ovanligt att besökaren mötte en och annan ko ute på gatorna. I besökarnas ögon överskuggades staden Helsingfors definitivt av den nygrundade fästningen Sveaborg.

På 1700-talet blev resandet ett överklassnöje, och särskilt bland de unga herrarna ansågs det höra till bildningen att resa runt i Europa, dvs. göra en Grand Tour. Man reste till södra Europa och Italien, och det fjärran Norden var i européernas ögon en exotisk och vild ödemark. Då fack- och reselitteraturen började öka vaknade också intresset för främmande länder och kulturer.

I den tidens reseskildringar presenterades Finland som en plats man måste ta sig igenom för att komma till Lappland eller Ryssland, men ryktet om Sveaborg spreds snabbt över Sveriges gränser.

Målningar och ritningar av den nya fästningen skildrade dess kraft och moderna teknik. Tryckta bilder av de mäktiga murarna spreds över hela Europa, och år 1784 döpte William Cox fästningen till Nordens Gibraltar. Fästningen Sveaborg nämndes i flera reseskildringar, och den ansågs vara den enda sevärdheten på vägen till S:t Petersburg.

Förtjusta och förfärade besökare på 1700-talet

Alla besökares uppgifter granskades på förhand, eftersom man ville skydda fästningsbygget från spionage. Turister som konstaterades vara hederliga togs vänligt emot på Sveaborg.

Edvard Daniel Clarke, lärare vid universitetet i Cambridge och forskningsresande, besökte fästningen år 1800. Han blev djupt imponerad av murarna och kanonerna, liksom även av den isväg som ledde från fastlandet till fästningen. På fästningen bekantade sig Clarke med officerarnas livliga societetsliv, som han berömde ivrigt. ”Officerarna i Sveaborg bor synnerligen komfortabelt, och alla har flyttat dit med sina familjer. Fästningen kännetecknas av ett livligt societetsliv. På balerna och bjudningarna kan man se till och med fler än fyrtio kvinnor, och många av dem är verkliga skönheter.”

Förhållandena på fästningen var kärva, särskilt på vintern. På vintern 1781 rapporterade den lokala majoren Abraham de Frese om hur två eller tre vargar hotade hans favoritbjörnar, och en stor del av katterna och hundarna på fästningen blev vargmat.

Vissa besökare upplevde fästningen som hotfull och dyster. Johan Bonsdorff beskrev år 1799 Sveaborg som en skräckinjagande plats där den gröna naturen hade utplånats totalt och klipporna och murarna bara gjorde platsen ännu dystrare.

Den ryska tiden i Sveaborg

Finska kriget slutade med att Finland anslöts till Ryssland och fästningen Sveaborg kapitulerade för ryssarna år 1808. Den ryska tiden inledde en ny era, under vilken Sveaborg fungerade som garnison och krigshamn för den ryska flottan.

Under 1800-talet ökade intresset för turism allt mer. Medelklassen började bli förmögnare och reste mer än tidigare, och nya kommunikationsmedel utvecklades som förkortade resornas längd, såsom ångbåtarna och järnvägen.

Fästningen Sveaborg nämndes vid det här laget redan i flera reseguider. Ångbåtarna fraktade besökare från Åbo och Tallinn till Helsingfors, och särskilt badanläggningen i Brunnsparken, som invigdes år 1834, och dess hälsovatten lockade ryska turister till staden.

Faddei Bulgarin förundrar sig

Den ryska tidningsmannen Faddei Bulgarin besökte Helsingfors i samband med universitetets jubelfest sommaren 1840. Han kände till staden sedan tidigare, eftersom han hade kämpat i Finska kriget under åren 1808–09.

Bulgarin lyfte i sina skrivelser fram hur den ryska kulturen vunnit mark där. Man måste fortfarande ha de rätta kontakterna för att komma in på Sveaborg, men till Bulgarins Helsingforsbesök hörde också ett besök på fästningen. Den mäktiga fästningen, stenmassorna, trädgårdarna och de små trähusen gjorde ett stort intryck på honom.

”Jag betraktade Sveaborg ur ett rent poetiskt perspektiv. Vill man få en fullständig insikt om fästningen Sveaborgs struktur måste man göra mer än bara ta en titt på dess utrustning. Man borde undersöka fästningen och bo där en längre tid, men det lockar mig inte det minsta”, skriver Bulgarin.

Han studerade byggnadsarbetet på fästningen och vattenbassängerna. Ingenjörskapten Nybäcks hem beskrev han så här: ”Ärevördiga N.I. Nybäcks bostad ligger på en alldeles underbar plats! Det är ett litet trähus på havsstranden. Under fönstren, några steg från huset, finns ett litet grönsaksland på en klippa som vågorna slår emot. När det stormar stänker vågorna säkert ända upp till fönstren. Från fönstren öppnar sig en makalös utsikt över havet och öarna”.

Finland blir självständigt och Sveaborg utvecklas

Efter att Finland blev självständigt ändrades fästningens finska namn från Viapori till Suomenlinna (”Finlands borg”). Man ville stryka den gångna tiden på många sätt: fästningens namn förfinskades och kupolerna avlägsnades från den ortodoxa kyrkan. Den 12 maj 1918 hissades Finlands flagga på Gustavssvärd.

Snart började man göra upp planer för att utveckla Sveaborg. Man ville skapa en dispositionsplan för fästningen, men arméns och industrins mål och de monumentala värdena stod i konflikt med varandra. Försvarsmakten hade egentligen inget intresse för att utveckla området och turismtjänsterna, och samarbetet med Arkeologiska kommissionen löpte inte friktionsfritt. Generellt sett medgav alla parter att turismtjänsterna i området borde utvecklas, men ingen förmådde bära huvudansvaret för arbetet.

År 1921 grundades Samfundet Ehrensvärd, som fortfarande är verksamt, med uppgiften att göra Sveaborg känt. Samfundet öppnade Ehrensvärdmuseet i kommendantens hus och drev ett lusthuscafé i Pipers park.

Det största problemet ur besökarnas synvinkel var den tröga fartygstrafiken, eftersom det fortfarande var Försvarsmakten som ansvarade för trafiken och den huvudsakligen var planerad att fylla arméns transportbehov. På 1930-talet försökte man förbättra trafiken och turistrutterna till fästningen, och ett renoverat Ehrensvärdmuseum öppnade sina dörrar år 1939.

Arkeologiska kommissionen koncentrerade sig på att skydda fästningen och dess murar. På 1930-talet ökade den inhemska turismen i Finland, vilket också visade sig som ett växande intresse för Sveaborg. Antalet turister ökade till över 60 000 besökare under 1930-talet. Det fanns alltså ett stort behov av att utveckla turismtjänsterna.

Efter kriget

Krigsåren hade en förlamande effekt på turismen. Under kriget förlades en luftvärnssektion på fästningen, som också tjänade som bas för u-båtar. Efter kriget tog man snabbt itu med att utveckla turismtjänsterna, inte minst med fästningens 200-årsjubileum och de olympiska spelen 1952 i åtanke.

År 1948 avskaffades landstigningstillstånden, och efter det löpte turismen betydligt lättare. Samma år övertog Turistföreningen i Finland ansvaret för guidningen på Sveaborg och ordnandet av transporterna. Områdets betydelse som turistattraktion och framför allt som rekreationsmål för Helsingforsborna ökade.

Åtgärder vidtogs för att förbättra fästningens rykte särskilt som turistattraktion. År 1946 lade Samfundet Ehrensvärd fram ett initiativ till utveckling av fästningen. Målet var att skapa nya tjänster på öarna och att utveckla sjötrafiken. Förutom biljetten till färjan fick besökarna också betala en inträdesavgift till museiområdet som leder till Gustavssvärd. Då restaurang Walhalla invigdes år 1950 var det till stor del med tanke på de kommande olympiska spelen.

På 1950-talet började fästningen betraktas i första hand som en turistattraktion. Sveaborg sammanbands på ett starkt sätt till den finska tiden, till exempel genom bildmotiv på vykort eller fredade sevärdheter.

Turistföreningen i Finland lyckades inte locka fler turister till Sveaborg genom sina åtgärder, och det stod klart att det krävdes en omorganisering mellan Samfundet Ehrensvärd, Turistföreningen i Finland och Försvarsmakten för att turismen skulle utvecklas. Följaktligen övertog Samfundet Ehrensvärd guidningsansvaret och inledde guidade rundturer år 1963. Samtidigt slopades inträdesavgifterna. Turistföreningen i Finland drog sig ur utvecklingsprojektet. Efter dessa ändringar började antalet besökare öka.

2000-talets besökare ser ett mångsidigt Sveaborg

Sveaborg fick en civilförvaltning år 1973. För förvaltningen och utvecklingen av fästningen grundades Förvaltningsnämnden för Sveaborg, som lyder under undervisnings- och kulturministeriet. År 1974 sammanställdes en utvecklingsplan för Sveaborg, enligt vilken man har strävat efter att utveckla fästningen också som turistattraktion. Utgångsläget har varit att bevara Sveaborgs kulturarv och utveckla fästningen som bostadsområde och monument i samarbete med Helsingfors stad.

Sveaborg togs upp på Unescos lista över världsarvsobjekt år 1991. År 1998 firades fästningens 250-årsjubileum och jubileumsåret till ära öppnades Sveaborgscentret, som betjänar besökarna året runt.

Antalet Sveaborgsbesökare har fortsatt att öka och överstiger redan 900 000 personer per år, och sjöfästningen hör de facto till de populäraste turistattraktionerna i Finland. Sveaborg besöks av både inhemska och utländska turister som kommer dels för rekreation, dels för att studera detta historiska världsarvsobjekt. Många väljer att besöka ön på sommaren, men antalet turister under vintersäsongen ökar stadigt.

För 2000-talets besökare är Sveaborg ett självklart resmål som är enkelt att komma till året runt med en engångsbiljett till HRT:s färja. I dagens läge behöver man varken visa upp en passersedel eller betala inträdesavgift.